Stenar på hjärtat

Vet ni hur det känns när en sten faller från hjärtat? Jag vet, efter att har ringt säkert till fem olika instanser med gråten i halsen, kom jag äntligen till en snäll kvinna som hjälpte. Ännu skall man inte ropa hej, men åtminstone känns det som ett litet ljus skulle synas i tunneln. Jag skrattar och gråter samtidigt och kan äntligen tänka lite framåt. Jag behöver kanske inte ha så dåligt samvete mera och jag behöver kanske inte ha dendär oron molnande i magen hela tiden. Jag kan fixa detta, men det behövs hjälp i mängder. Nu är det inte mera frågan om silkeshandskar, nu tar jag tag i problemen med hårdhandskarna. Några stenar att kasta bort ännu...

Igår hälsade jag på momi på sjukhuset. Hon såg ganska pigg ut och hon hade en väldigt positiv attityd, min momi är det bästa momin i världen. Hon är en riktig stålmomi. Tyvärr hände det mindre trevliga saker också men dem orkar jag nu inte tänka på. Åtminstone mår momi ganska bra, hon får hoppeligen komma hem snart.

Det kändes också skönt att få tala ut med en mycket gammal vän, TACK, det lättade lite.