När en av ens närmaste mår dåligt, känns det liksom i hela kroppen. Det är som att ha en sten i bröstet hela tiden. Den konstanta oron håller en vaken på nätterna och tankarna är hela tiden med den, fast man borde koncentrera sig på sitt jobb. Dendär hopplösa känslan när man inte kan göra något.
Alltid kan man ju prata och lyssna, men när den närmaste själv måste gå och göra saker för att få dem i skick...och när det verkar vara så hopplöst svårt att göra det enklaste. Vad kan man göra? Det går ju inte att tvinga en person att söka hjälp? Jag tror att jag aldrig känt mig såhär hopplöst låst, jag som alltid är härskare över svåra situationer...som tur att man har andra nära som också försöker hjälpa till, men jag är så rädd att det inte går att beskriva, att allt bara skiter sig.
Denär konstanta nattoron blir bara värre, jag vet att jag måst sköta om mig också för att orka sköta om den andra, men när orket bara tryter...
Jag vet inte ens mera var jag ska börja :(
2 kommentarer:
Oj nej, jag är verligen ledsen! Kankse för att jag känner att jag kan relatera ganska bra just nu, jag har också en nära som mår mycket dåligt just nu. O de får mig att oroa mig helt otroligt, inte kunna sova, störas på jobbet, de tar all livsglädje ur mig! Värst är de då man känner sig hjälplös, att även om man gör allt så räcker man inte till liksom... Massor me kramar!!!
Tack, för kramarna :) vi kämpar vidare...
Skicka en kommentar