Det känns skumt att jag just skrivit om att jag mår bättre och sen rasar allt helt och hållet. Fysiskt mår jag helt okej, har nu haft svårt att andas och ligga pågrund av att tösen är så högt uppe och trycker mina revben. Men psykist har det varir värre. Gubben åkte på skidsemester och jag blev ensam i 5 dagar. Jag hade egentligen planer för veckoslutet men de sket sig pågrund av isar och sjukdom. Jag kände mig såå ensam och nere, riktigt så att jag inte ens ville umgås med nån. Också hunden var bortrest. Som tur har jag världens bästa kompis som faktiskt förbarmade sig över mig hela veckoslutet. Även hennes gubbe var på skidresan, så vi promenerade lite och åt gott och bara hängde hos henne och guddottern. Jag är glad att jag tvingade mig dit. Början av veckan var helt hemsk, som tur hade jag hunden att gråta mot. Han är guldvärd dendär min lilla tokstolle, som sköter om mig så bra. När min gubbe äntligen kom hem, kändes allt mycket bättre. Lustigt egentligen, det känns lite som om jag inte hör hemma någonstans mera. Ska bli skönt att bli mammaledig och börja umgås med andra mammor på dagarna. Jag tänker mycket på dethär med att tillvaron ändras så totalt, jag är en mänska som alltid haft svårt med förändringar och svårt med situationer som jag inte har kontroll över. Antar att jag därför reagerar så otroligt starkt på dethär med att vara gravid. Denhär situationen kan jag på inga sätt påverka, den har sin egen gång. Men jag sörjer ibland över de små sakerna som jag "förlorar" i och med att allt ändras. Även om jag på samma gång också ser framemot det nya livet. Den lilla tösen i magen är redan min livskärlek, och jag längtar efter att få träffa henne och umgås med henne, men jag hatar verkligen att vara gravid. Det komiska är att det ibland är svårt att erkänna det! Och jag upplever att mänskor dömer mig för det. Jag ska ju vara glad över att jag är gravid! Barnet är jag superlycklig över, tillståndet kunde jag hoppa över. En lite del av mig ser till och med framemot förlossningen (!?) Hahha, det är säkert naturens lilla underverk att få mig positivt inställd till något som jag alltid trodde jag skulle vara rädd för.
Vecka 33 + 34
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar